I en tid när det mesta med Mellanöstern förknippas med problem och konflikter snörde Kristina Paltén på sig löparskorna och korsade Iran, en sträcka på 1840 kilometer. Syftet var att utmana sina egna fördomar och att verka för en värld av tillit. Med svenska flaggan fladdrande från en cykelpinne sprang Kristina genom små byar där knappt någon västerländsk turist satt sin fot. Hon sov hemma hos familjer, hamnade i iransk TV, svettades i uppförsbackar i 45-gradig värme, blev stoppad av en ilsken polis, välsignad av en mulla och intervjuad av Iranska revolutionsgardet. Människor samlades längs vägen för att hylla hennes mod och tacka henne för att hon vågade besöka det land som invånarna vet många andra förknippar med terrorism. Hyllningarna hade inga gränser och det hade inte Kristina heller. Mitt bland solskensleendena fanns en kvinna som längtade efter stillhet och vara ensam i ökenlandskapet. Den inre konflikten höll på att ta överhanden.

Det är en berättelse om mod, att förverkliga sina drömmar, våga göra det annorlunda och viljan och förmågan att påverka sin omvärld. Det är också en frågeställning – vad har jag för val och ansvar i det samhälle jag lever i?